Lyckad ”dammsugning” av vinterfåglar 9 januari

Solen går upp över Laholmsbukten sedd från Tjuvahålan i Tylösand. 
Dagen fortsatte sedan lika vackert.
Foto: Jens Ladekjær

Sedan början av 1990-talet har vi i Halmstads Ornitologiska Förening anordnat ett så kallat artrally i början av januari. I år fick vi bryta denna tradition på grund av den rådande pandemin. Efter lite funderande och bollande av olika förslag kom vi fram till att vi skulle genomföra något av en dammsugning efter vinterfåglar. Vi delade därför in kommunens yta i fem delar som alla sträckte sig från havet i väster in mot kommungränsen i öster. För var och en av delarna utsågs en ansvarig, och sedan var det fritt för alla andra intresserade att antingen ansluta sig till någon av de ansvariga eller skåda på egen hand. Det sistnämnda gjorde ett cykellag bestående av Joakim Lindblom och Henrik Gustafsson. Dessa båda har deltagit i våra artrallyn på samma vis i många år och uppenbart har de skaffat sig gott om erfarenhet. Deras resultat från i år, 71 arter, är imponerande.

Halmstads kommun delades in i fem delområden som alla sträckte sig från kusten in till kommungränsen i öster.

Väderprognosen tidigt på morgonen 9 januari talade om mulet väder, någon minusgrad och svag nordostlig vind. Det stämde bara delvis eftersom vi gynnades av strålande sol i stort sett hela dagen. Det blev därmed en fantastiskt fin skådardag, något som säkert alla som medverkade kan skriva under på. Totalt lyckades vi se 117 olika arter. Bland dessa fanns några överraskningar men också ett litet antal oväntade så kallade dippar. 

Ingen exkursion utan en rejäl fikapaus. 
En del av gruppen som ansvarade för område 3.
Foto: Jens Ladekjær

Här följer en sammanfattning av vad dagen gav:

 

Sädgås. Trots några observationer under årets inledning sågs ingen sädgås denna dag.

Spetsbergsgås. 1 ex. sågs i den allra sydligaste delen av Halmstads kommun.

Bläsgås. Noterades med några få ex. i två av de fem delområdena (5 str. S vid Busör och 1 2K rast. Vid Trönninge).

Mindre sångsvan. 1 ex. sågs sträcka från Laxvik längs kusten söderut.

Snatterand. Trots flera observationer på ett par olika platser under årets inledning lyste även snatteranden med sin frånvaro.

Stjärtand. Noterades med enstaka ex, i två av de fem delområdena (en hanne vid Skallen i Haverdal och en hona i Påarp).

Brunand. Sågs endast vid Påarp.

Bergand. Lyste även den med sin frånvaro trots att det så sent som dagarna före sågs enstaka individer såväl i hamninloppet som vid Laxvik.

Alfågel. Är numera ganska ovanlig vid vår kuststräcka vintertid, men småflockar sågs vid Tyludden, Trönningestranden, Påarp och Laxvik.

Salskrake. Ingen observation. Den hona som funnits i hamnutfyllnaden från november fram till början av januari fanns inte där denna dag.

Rapphöna. Endast observerad strax öster om Eldsberga, en flock med 9 ex.

Orre. Flera observationer vid Långhulten, som mest 9 tuppar.

Tjäder. Inget fynd även om enstaka fynd gjorts den senaste tiden såväl vid Bala som vid Långhulten.

Smålom. Noterad i fyra av fem delområden.

Smådopping. 1 ex. i dammen vid Halmstads reningsverk.

Gråhakedopping. 1 ex. vid Tyludden under eftermiddagen. 

Svarthakedopping. 3 ex. vid Tönnersa strand och 4 ex. i Laxvik.

Skäggdopping. Noterad vid Tyludden, utanför reningsverket, i Laxvik och vid Tönnersa strand.

Gråhäger. Noterad i alla delområden.

Toppskarv. Noterad vid Busör och Skallen, som mest 17 ex. på den sistnämnda platsen.

Kungsörn. Ingen observation – arten är inte rapporterad från Halmstads kommun hittills i år.

Duvhök. Flera observationer.

Blå kärrhök. Fyra observationer i fyra delområden, tre honfärgade och en hanne. Den sistnämnda sträckte söderut över Halmstad.

Röd glada. Noterad i samtliga fem delområden.

Havsörn. Noterad vid Busör, Skintaby och Laxvik.

Fjällvråk. Ovanligt fåtalig denna vinter, men noterad i de tre nordligaste delområdena.

Vattenrall. Lite oväntat noterad i samtliga fem delområden.

Rörhöna. Förutom vid reningsverket, där ett tiotal hållit till i vinter, noterad i hamnutfyllnaden och i Vallås våtmark.

Sothöna. Endast noterad i reningsverket och hamnutfyllnaden.

Ett ovanligt fynd: Skärsnäppa i Laxvik. Genom alla de år som Halmstads Ornitologiska Förening har verkat har det endast setts skärsnäppa i Laholmsbukten vid några få tillfällen.
Foto: Christopher Gullander

Skärsnäppa. 1 ex. i Laxvik var ett oväntat fynd eftersom skärsnäppan är mycket ovanlig i Laholmsbukten. De få som ses i Halmstads kommun vintertid, noteras oftast i den allra nordligaste delen.

Morkulla. Endast noterad vid Frösakull. Förmodligen finns den på fler platser denna hittills mycket milda vinter.

Dvärgbeckasin. Noterad vid Trönningestranden och Klapperstensfältet, Påarp.

Enkelbeckasin. Noterad i fyra av de fem delområdena. Som mest 4 ex. vid Trönningstranden.

Alkekung. Mycket oväntat 1 ex. vid Busör. Möjligen samma ex. som även sågs i Falkenbergs kommun.

Sillgrissla. Enda observationen var 1 ex. som sträckte förbi Skallen i Haverdal.

Tordmule. Ingen säker observation av denna art som normalt finns i våra vatten vintertid.

Turkduva. Noterad på fyra platser: Rotorp, Stenhuggeriet, Vallås och Sperlingsholm.

Berguv. Noterad i tre delområden, men fyndplatserna offentliggörs inte.

Kattuggla. Hördes i två av delområdena och sågs på dagkvist i ett tredje.

Kattuggla på dagkvist vid Långenäsviken 9 januari 2021.
Foto: Elisabeth Fagerberg

Kungsfiskare. Sedd på fyra platser: Flygplatsdammarna, Alet, Vallås våtmark och Trönninge ängar. 

Mindre hackspett. Noterad på flera platser: Rotorp, Långenäsviken, Skedala och Tönnersa skog.

Mindre hackspett, hanne, vid Långenäsviken 9 januari 2021.
Foto: Elisabeth Fagerberg

Spillkråka. Noterad i tre av de fem delområdena.

Gröngöling. Likt föregående art noterad i tre av de fem delområdena. 

Tornfalk. Verkar vara ovanligt talrik denna vinter. Sågs i alla fem delområden.

Pilgrimsfalk. Sågs i fyra av de fem delområden, möjligen sex olika individer.

Varfågel. Noterad i Vapnödalen och i Stjärnarp.

Nötkråka. Ännu en art som lyste med sin frånvaro trots att den sågs dagarna före.

Sidensvans. Fåtalig denna vinter och endast noterad i Halmstads västra stadsdelar under dagen.

Talltita. Denna mes har minskat markant i vårt område, men den noterades i tre av de fem delområdena.

Skäggmes. Endast noterad i Halmstads hamnutfyllnad, men där var det desto fler – ca 40 ex.

Sånglärka. Noterad i fyra av de fem delområdena. Som flest, ca 30 ex. str. S vid Busör.

Stjärtmes. Noterad i två av de fem delområdena.

Gransångare. 2 ex., varav den ena med stor sannolikhet av den sibiriska underarten tristis, vid Halmstads reningsverk. Dessutom 2 ex. vid Larssons våtmark i Påarp.

Svarthätta. Noterades inte under dagen, men två olika individer sågs dagarna före.

Stare. Ovanligt talrik denna januarimånad. Flockar sågs i alla de fem delområdena, bland annat en flock med ca 200 ex. vid Trönningestranden.

En av ovanligt många övervintrande starar, Långenäsviken 9 januari 2021.
Foto: Elisabeth Fagerberg

Rödvingetrast. Endast noterad i Frösakull.

Taltrast. Endast noterad vid Skallen, Haverdal.

Rödhake. Mycket talrik så här långt denna vinter. Sågs i samtliga delområden.

Svart rödstjärt. Tre olika individer: Långenäsviken, hamnutfyllnaden och Stjärnarps gård.

Svart rödstjärt, honfärgad, vid Långenäsviken 9 januari 2021.
Foto: Elisabeth Fagerberg

Svarthakad buskskvätta. En hona vid livräddningsstationen i Busör.

Strömstare. Endast noterad vid bron över Fylleån i Simlångsdalen.

Järnsparv. Ännu en art som verkar vara talrikare denna vinter än normalt. Noterades i fyra av de fem delområdena.

Forsärla. Även denna sparsamma övervintrare noterades i fyra av de fem delområdena.

Sädesärla. Enstaka individer sågs i de två nordligaste delområdena.

Ängspiplärka. Noterades i samtliga fem delområden.

Vattenpiplärka. 1 ex. vid Trönningestranden (”Steniga viken”) och 1 ex. vid Busör.

Skärpiplärka. Noterades i fyra av de fem delområdena.

Bofink. Ovanligt talrik denna vinter, bl.a. sågs minst 15 ex. i Sperlingsholm.

Bergfink. Sparsammare än vanligt denna vinter, men noterades med enstaka ex. i alla de fem delområdena.

Stenknäck. Noterades i fyra av de fem delområdena.

Vinterhämpling. Endast noterad i Vapnödalen, där det fanns en flock med ca 40 ex.

En liten del av flocken med hämplingar längs vägen ner till Tönnersa strand 9 januari 2021.
Foto: Christopher Gullander

Hämpling. Ganska oväntat hittades en flock med ca 35 ex. längs vägen ner till Tönnersa strand. Vinterfynd av hämpling görs inte varje vinter.

Gråsiska. Än så länge sparsam denna vinter, men noterad i tre av de fem delområdena. Som mest en flock med ca 120 ex. vid Busör.

Mindre korsnäbb. Endast noterad på två platser: Sperlingsholm och Kvarnaberget, Bökhult.

Steglits. Blir allt talrikare i våra trakter, såväl sommar som vinter. Noterades i fyra av de fem delområdena denna dag.

Grönsiska. Likt gråsiskan än så länge ovanligt sparsam denna vinter. Noterades endast i två av de fem delområdena.

Sävsparv. Noterad i fyra av de fem delområdena. 

Snösparv. Endast sedd med 3 ex. i hamnutfyllnaden.

Notera att vanligare arter inte tagits med i denna sammanställning.

/Anders Wirdheim

 

 

 

 

 

 

Tillbaka där det började

Större beckasinsnäppa i juvenil dräkt, Larsson våtmark 28 september 2018. Foto: Anders Wirdheim

När Per Magnus Edhe på förmiddagen den 28 september hittade en långnäbbad vadare i Larssons våtmark kan man säga att historien upprepade sig, alternativt att vi kom tillbaka till platsen där denna fågelarts svenska historia startade.

Nästan på dagen 59 år tidigare, den 20 september 1959, kom Tage Jonasson och Hanna Nilsson gående på stranden i Påarp. HN upptäckte en ensam vadare som stod och vilade i det grunda vattnet. I motljuset kunde de konstatera att den hade en lång näbb och att storleken var som en ”större eller medelstor Tringa”. När fågeln strax därpå började födosöka och avslöjade korta tarser blev det, som Tage skrev knappt 20 år senare, ”ett ytterst intressant fall”. De båda observatörerna förflyttade sig för att få bättre ljus på fågeln. Det framgick då att färgen var grå och omönstrad och då ”framstod beckasinsnäppa som enda tänkbara art”.

Till de båda observatörernas ”oändliga förargelse” flög fågeln iväg och försvann österut in över ängarna (där Larssons våtmark nu finns). Men de kunde i alla fall konstatera ”grå översida med vitt på övergumpen och en tydlig gråvit ytterdel på armvingen av typ rödbena men ej så kontrasterande”. Fågeln gav också ifrån sig ett enstavigt läte, av Tage bokstaverat som ”ip” eller ”ep” och mera nasalt än flödande.

De noterade karaktärerna visade att det var en beckasinsnäppa de sett, men vilken av arterna var det? Vid denna tid ansågs det inte helt klarlagt om lätet var artskiljande, så Tage konstaterade: ”Att få en för landet ny art godkänd var dock ej så självklart för okända amatörornitologer. Ett fynd som ifrågasätts av fackmän gör ingen glad. Arten kom till Öland 1961 och blev tillvaratagen. Påarpssnäppan blev blott iakttagen.”

Tage Jonassons skiss av silhuetten hos beckasinsnäppan i Påarp 20 september 1959.

I många år därefter stod det i de ornitologiska rullorna att första fyndet av större beckasinsnäppa i Sverige gjordes vid Ottenby på Öland 1961.

Men historien fick en fortsättning 19 år senare när Göran Blidberg hittade en adult större beckasinsnäppa på Trönninge ängar den 26 augusti 1978. Denna fågel stannade på platsen i fyra dagar och sågs och fotograferades av många fågelskådare. Fågeln var i sliten sommardräkt, dvs. med rostbrun undersida, och den lät vid flera tillfällen höra ett enstavigt läte som Göran Blidberg bokstaverade som ”pitt”.

Större beckasinsnäppa (t.v.) i sliten sommardräkt, Trönninge ängar 27 augusti 1978.
Foto: Anders Wirdheim

I samband med att en rapport om det sistnämnda fyndet sändes in till SOF:s raritetskommitté, uppmanades även Tage Jonasson att sända in en rapport om fyndet i Påarp 1959. Kunskapen om beckasinsnäpporna hade då blivit mera omfattande, och bland annat hade man kommit fram till att de båda arternas flyktläte är artskiljande. Medan större beckasinsnäppan lockar med gälla, korta och snärtiga ”tjipp”, är mindre beckasinsnäppans lockläte ett två- eller trestavigt ”tydy” eller ”tydydy”.

Nästan 20 år efter Tages och Hannas möte med den okända vadaren på stranden i Påarp, blev deras fynd godkänt av Raritetskommittén. Det betraktas alltjämt som det första fyndet av större beckasinsnäppa i Sverige.

Nu har denna art alltså setts tre gånger i Halmstadtrakten, och alla tre fynden är gjorda inom ett begränsat område kring Påarp och Trönninge.

I samband med detta vill jag även ta tillfället i akt att berätta om några egna erfarenheter av större beckasinsnäppa. I början av september 2005 hade jag förmånen att få följa med några forskare till sydvästra Alaska för att skriva om deras arbete i Vår Fågelvärld (se nr 6/2005, sid. 6–17). Under den vecka jag var med hade vi två bra sträckdagar, då större mängder vadare anlände från Sibirien utifrån Berings hav. Väl inne över land gick vadarna antingen ner för att rasta på den vattensjuka tundran eller så fortsatte de i snabb takt vidare in över den nordamerikanska kontinenten. Den 4 september räknade jag 710 större beckasinsnäppor och den 6 inte mindre än 1080 av samma art. Fåglarna kom ofta i flockar på 30–40 individer, och det var som att se en svärm stora pilspetsar fara förbi.

Större beckasinsnäppor, ungfåglar rastande på kusttundra i sydvästra Alaska i början av september 2005.
Foto: Anders Wirdheim

Men som redan nämnts gick en del av flockarna ner för att rasta. Några av fåglarna lät sig även luras att gå in i de vadarfällor vi placerat ut på strategiska platser. De blev därefter på sedvanligt sätt både ringmärkta, mätta och vägda, men modern flyttfågelforskning är mera avancerad än så. Det togs även prover på fjädrar och blod, prover som senare analyserades med avseende på stabila isotoper av vissa grundämnen, i första hand kväve och kol. Dessa kan nämligen berätta en del om vad fåglarna ätit.

Något förenklat kan sägas att växter, som står lågt i näringskedjan, har låga kvävevärden, medan organismer högre upp i näringskedjan innehåller mera av den stabila kväveisotopen. När det gäller kol, har fastmarksbundna organismer lägre värden än sådana som lever på tidvattensstränder.

På väg tillbaka till lägret med en vadare i varje påse. Notera vadarburarna i bakgrunden.
Foto: Åke Lindström

Vi fångade och tog prover på flera arter vadare. Klippsnäppor, som i denna del av Alaska uteslutande födosöker på gyttjebankar, åt föda med höga kväve- och kolvärden. Det innebär smådjur i vattenmiljö. Prover från spetsstjärtad snäppa visade på en blandad diet, med inslag av såväl småkryp som växtdelar, medan proverna från större beckasinsnäppa antydde att växtdelar utgjorde en mycket stor del av deras föda.

När beckasinsnäppan i Larssons våtmark frekvent borrade med näbben i gyttjan, var det kanske inte maskar och mollusker den var ute efter utan snarare näringsrika rotdelar av växter . . .

Näbbspetsen är mycket rörlig hos de flesta vadarfåglar.
Av resultaten i Alaska att döma var det växtdelar och inte smådjur som beckasinsnäpporna letade efter i dyn.
Sydvästra Alaska, september 2005.
Foto: Anders Wirdheim

Härliga dagar vid Laholmsbukten i den frivilliga sömnlöshetens tid

Om man bor vid Laholmsbukten, har man just nu möjlighet att uppleva ett av vårens vackraste skådespel: Stora flockar med prutgäss som i böljande formationer flyger fram och tillbaka i bukten, till synes oroliga för steget in över land på den fortsatta resan mot det fjärran Tajmyr.

Enbart detta gör det värt att morgon efter morgon stiga upp i gryningen. När sedan bukten ligger nästan spegelblank framför en, och den uppstigande solen börjar värma samtidigt som göken gal och flockar med tärnor drar förbi, då ångrar man inte att man denna månad självmant väljer sömnlöshet.

Prutgäss över Tönnersa 25 maj.
Foto: Anders Wirdheim

Den 27 maj gav den självvalda sömnlösheten riklig valuta för uppoffringen. Visst var det skönt att ligga kvar i sängen och höra regnet som för första gången på länge slog mot rutan, men tack vare detta regn, som kom österifrån, blev det ett makalöst nedfall av flyttande vadarfåglar i Påarp.

Kärrsnäppor i Påarp 27 maj.
Foto: Anders Wirdheim

För fågelnördar klingar dagens summor som ljuv musik:
ca 8000 kärrsnäppor
44 småsnäppor
12 kustsnäppor
6 sandlöpare
5 spovsnäppor
120 större strandpipare
16 myrspovar
43 kustpipare
65 strandskator

Dessutom 487 prutgäss i en flock (räknade på foto).

Alla var de på väg till nordliga trakter, men vadarna tvingades ned av regnet som de mötte. Det var bara att njuta, och tyvärr ger väl inte stillbilder en rättvisande uppfattning av myllret.

Fågelskådare i Påarp 27 maj. Prickarna i lagunen innanför ön Skäret är snäppor!
Foto: Anders Wirdheim

Fågeltornskampen 2018

Inte ens när han slår sig ner för att vila benen tar Benny Ahlnér någon paus. Men trots hans och många andras ivriga spanande blev det "bara" 95 arter vid dagens fågeltornskamp som för vår del utspelades vid Larssons våtmark i Påarp.

Tävlingen pågick mellan 05:00 och 13:00. När vi klockan 09:00 summerade resultatet så långt, kändes det som att vi hade ett rekord inom räckhåll. Det bästa vi uppnått tidigare är 103 arter under de åtta timmar tävlingen pågår. Men i takt med att det blev varmare i luften, avtog fågelaktiviteten – och vi slutade alltså på 95 arter, ett resultat som inte räckte till en topp5-placering i Sverige.

Det kändes lite försmädligt att flera arter som tidigare varit givna på platsen lyste med sin frånvaro. Det gäller t.ex. snatterand, större strandpipare, gluttsnäppa, drillsnäppa och gulsparv. Vi lyckades inte heller rota fram någon fasan eller kanadagås (men det gjorde ju faktiskt inte så mycket).

Jag tror ändå att samtliga deltagare, som besökte platsen längre eller kortare tid (minst 37 personer), trivdes och gärna återkommer nästa år.

Dagens klor satt på den ägretthäger som flög fram och tillbaka ett par gånger, men två kustlabbar (en ljus och en mörk) och en adult pilgrimsfalk gladde naturligtvis också.

Anders Wirdheim

Orrexkursion till Mästocka skjutfält 2 april 2018

HOF:s orrsafari blev en succé! Vi såg minst 28 orrar (men mer troligt över trettio) på Mästocka skjutfält. De spelade flitigt fastän myren var klädd i snö. De var ovanligt orädda så vi kunde stå nära de vackra tupparna och se dem väldigt fint. Men häftigast var när 23 orrar kom flygande rakt över våra huvuden. Under de soliga morgontimmarna såg vi även en varfågel, duvhök och sparvhök. Dessutom var det fint sträck med gäss, trastar och kajor.

HG Karlsson 

Gänget spanar efter spelande orrar

Fågelfesten i Grötvik 7 oktober

Vädret var inte det bästa, men det avskräckte inte besökarna på fågelfesten.
Foto: Elisabeth Fagerberg

Det var allt annat än lovande förutsättningar när vi anlände till Grötvik för att rigga inför årets fågelfest. Det blåste friskt från väster och då och då kom det även regnstänk. Den vanliga platsen för fika och försäljning visade sig snabbt vara alltför vindutsatt, så vi fick flytta oss bort mot skogskanten i väster. Till råga på allt tog det lite tid innan vi hade vårt nya partytält på plats (när ska jag lära mig att det är viktigt att läsa bruksanvisningar?).

Mattias Rundberg med den ringmärkta forsärlan.
Foto: Magnus Wisth

Men strax efter klockan 08:00 var allt på plats och till vår förvåning strömmade det till folk. Däremot var det lugnare på fågelfronten, vilket var ganska väntat i den rådande västvinden. Grötvik är förvisso en plats där fågelutbytet är väldigt påverkat av vindriktningen under hösten. Det är östliga vindar som gäller.

Icke desto mindre kom Mattias Rundberg gående med en nyligen ringmärkt forsärla i handen. Det är en mycket läcker fågel och den väckte berättigad uppmärksamhet. Lite senare kunde ringmärkarna även visa upp lite mera alldagliga arter som blåmes och taltrast. De som valde att besöka ringmärkarbordet inne i dungen fick se flera fåglar på närhåll och även höra Mattias berätta om både ringmärkning och fågelflyttning.

De tre förevisningarna av ringmärkning lockade som vanligt många.
Foto: Christopher Gullander

Ute vid tältet spanades det åt alla håll. Över havet syntes tillfälligt både havssula, sillgrissla, smålog samt en ung silltrut och över ängarna två varfåglar och några småflockar med mindre korsnäbbar, steglitser och andra finkar som gjorde sträckförsök. Däremot var det väldigt skralt på rovfågelfronten – under hela förmiddagen sågs det enbart en sparvhök och en ormvråk.

Det serverades fika och besökarna fick även möjlighet att testa olika kikare hos Magnus Karlsson från Göte Karlsson Foto. På vägen hem kunde man också stanna till och handla fågelfrö inför den kommande matningssäsongen hos Anders Jarving från Granngården.

Frida Nettelbladt målar en tajgasångare inför en av sina många beundrare.
Foto: Magnus Wisth

Störst uppmärksamhet fick nog ändå Frida Nettelbladt där hon satt och målade på en akvarell med en tajgasångare, en östlig liten ädelsten som vi haft förmånen att se i Grötvik vid tidigare fågelfester. I år lyste den med sin frånvaro, men bland sångarna ringmärktes både gransångare och svarthätta.

Tanken var att fågelfesten som vanligt skulle pågå till 12:00, men en halvtimma innan dess fick besökarna bråttom att ta sig hemåt och vi att plocka ner tält och andra attiraljer. Då anlände nämligen ett regnområde västerifrån. Men trots att vädret inte var på vår sida, blev årets fågelfest mycket lyckad med fler än 300 besökare och totalt 53 sedda fågelarter under några förmiddagstimmar.

/Anders Wirdheim

Det var väl inte någon imponerande artlista vi fick ihop under årets fågelfest,
men med tanke på förutsättningarna var 53 olika fågelarter ett bra resultat.
Foto: Christopher Gullander