Vi har i dagarna nåtts av det tunga beskedet att Tage
Jonasson lämnat oss, 89 år gammal. Tage var en av grundarna av det som då hette
Halmstads Ornitologiska Klubb. Från klubbens bildande 1961 och många år framåt
var han en förgrundsgestalt som betydde oerhört mycket för väldigt många. Han
var tongivande när det gällde vår årsskrift, och det han skrev var alltid
intressant och tänkvärt. Genom åren kom också åtskilliga publikationer att
prydas av hans mycket fina teckningar och målningar.
Det var alltid mycket givande att prata med Tage. Han var
beläst som få och följde noga med i samhällsdebatten, inte minst när det gällde
miljöfrågor. Han var också djupt intresserad av existentiella frågor och
filosofiskt lagd. När man pratade med honom var det svårt att förstå att Tage
bara hade en sexårig folkskola bakom sig. Men han fick aldrig chansen till en
högre utbildning. Den omfattande bildning han ändå hade, skaffade han sig på
egen hand.
Mina första minnen av Tage är från när jag som tolvåring med
starkt fågelintresse gick med i Halmstads ornitologiska Klubb. Det började med
en fågelkurs som Tage och Per Olsson höll i. Det var oftast Per som förde
ordet, men Tage gav fågelintresset ett större djup.
Ett mycket starkt minne från den tiden är från en tidig
morgon i Påarp i början av juni 1964. Detta minne har jag burit med mig hela
livet och det har präglat mitt intresse på ett mycket starkt sätt. Det var
avslutningsexkursion med fågelkursen. Vi hade tillbringat hela natten och den
tidiga morgonen runt Genevadsåns nedre lopp. Då var E6 ännu inte invigd utan
det var fåglarna som helt dominerade ljudbilden. På vägen hem stannade vi till
vid Påarp. En flock prutgäss passerade och innanför Skäret gick en blandad
flock med fantastiskt vackra vadare. Det var myrspovar, kustpipare och
kärrsnäppor, alla i häckningsdräkt.
Det var en helt ny upplevelse för mig. Dessa fåglar hade jag
bara sett i boken tidigare. Men det som gjorde upplevelsen så stark var att
Tage inte bara svävade ut i en betraktelse över fåglarnas färger. Han berättade
också att de var på väg mot tundran mycket långt upp i norr, ända bortåt Taimyr
i Sibirien. Han sa också att fåglarna tillbringat vintern på stränder långt
söderut och att det var först nu som deras häckningsområde började bli
tillgängligt.
Det födde en längtan hos mig att följa efter fåglarna och få
uppleva dem på häckningsplats. Av naturliga skäl kom det att dröja länge, men
sommaren 1994 kunde jag vandra omkring på den sibiriska tundran – och jag
tänkte gång på gång tillbaka på upplevelsen i Påarp den tidiga junimorgonen 30
år tidigare.
Som jag redan antytt var Tage en gudabenådad tecknare och
målare. Hans örnar, korpar och träd var magnifika. Men frågan är ändå om inte
duvhöken var hans favorit. Jag intervjuade honom en gång för en artikel, och vi
kom att prata om alla de dagar då vi under 1960-talet stod vid Fotstad i
Sperlingsholm för att titta efter kungsörnar. Det fanns en åtel på ett fält
några hundra meter bort, och dagarna kryddades ofta av kungsörnar.
– Men kom det en duvhök så släppte jag kungsörnen. Då valde
jag att följa höken, sa Tage.
Han hade blick för det lilla extra hos fåglarna, och även om
kungsörnen var en favorit, överträffades örnen av den snabba och kraftfulla
duvhöken.
Tage hade också ett starkt engagemang för natur- och miljövård.
Redan på 1960-talet fick han oss unga fågelskådare att förstå vidden av
biocidkatastrofen, det vill säga den omfattande utslagning av fåglar som bruket
av bland annat kvicksilverpreparat och DDT ledde till. Hans engagemang fortsatte
att vara starkt genom åren, och han bidrog på många olika sätt till att stärka
naturvården i Halland.
När han nu är borta, minns vi med tacksamhet honom och de
frön till både intresse och engagemang som han sådde hos oss. Tack Tage!