tisdag 25 februari 2014

Till minnet av Tage Jonasson

Omslaget till årsskriften för 1980 med en kungsörn,
blyertsteckning av Tage Jonasson.

Vi har i dagarna nåtts av det tunga beskedet att Tage Jonasson lämnat oss, 89 år gammal. Tage var en av grundarna av det som då hette Halmstads Ornitologiska Klubb. Från klubbens bildande 1961 och många år framåt var han en förgrundsgestalt som betydde oerhört mycket för väldigt många. Han var tongivande när det gällde vår årsskrift, och det han skrev var alltid intressant och tänkvärt. Genom åren kom också åtskilliga publikationer att prydas av hans mycket fina teckningar och målningar.

Det var alltid mycket givande att prata med Tage. Han var beläst som få och följde noga med i samhällsdebatten, inte minst när det gällde miljöfrågor. Han var också djupt intresserad av existentiella frågor och filosofiskt lagd. När man pratade med honom var det svårt att förstå att Tage bara hade en sexårig folkskola bakom sig. Men han fick aldrig chansen till en högre utbildning. Den omfattande bildning han ändå hade, skaffade han sig på egen hand.

Mina första minnen av Tage är från när jag som tolvåring med starkt fågelintresse gick med i Halmstads ornitologiska Klubb. Det började med en fågelkurs som Tage och Per Olsson höll i. Det var oftast Per som förde ordet, men Tage gav fågelintresset ett större djup.

Ett mycket starkt minne från den tiden är från en tidig morgon i Påarp i början av juni 1964. Detta minne har jag burit med mig hela livet och det har präglat mitt intresse på ett mycket starkt sätt. Det var avslutningsexkursion med fågelkursen. Vi hade tillbringat hela natten och den tidiga morgonen runt Genevadsåns nedre lopp. Då var E6 ännu inte invigd utan det var fåglarna som helt dominerade ljudbilden. På vägen hem stannade vi till vid Påarp. En flock prutgäss passerade och innanför Skäret gick en blandad flock med fantastiskt vackra vadare. Det var myrspovar, kustpipare och kärrsnäppor, alla i häckningsdräkt.

Det var en helt ny upplevelse för mig. Dessa fåglar hade jag bara sett i boken tidigare. Men det som gjorde upplevelsen så stark var att Tage inte bara svävade ut i en betraktelse över fåglarnas färger. Han berättade också att de var på väg mot tundran mycket långt upp i norr, ända bortåt Taimyr i Sibirien. Han sa också att fåglarna tillbringat vintern på stränder långt söderut och att det var först nu som deras häckningsområde började bli tillgängligt.

Det födde en längtan hos mig att följa efter fåglarna och få uppleva dem på häckningsplats. Av naturliga skäl kom det att dröja länge, men sommaren 1994 kunde jag vandra omkring på den sibiriska tundran – och jag tänkte gång på gång tillbaka på upplevelsen i Påarp den tidiga junimorgonen 30 år tidigare.

Som jag redan antytt var Tage en gudabenådad tecknare och målare. Hans örnar, korpar och träd var magnifika. Men frågan är ändå om inte duvhöken var hans favorit. Jag intervjuade honom en gång för en artikel, och vi kom att prata om alla de dagar då vi under 1960-talet stod vid Fotstad i Sperlingsholm för att titta efter kungsörnar. Det fanns en åtel på ett fält några hundra meter bort, och dagarna kryddades ofta av kungsörnar.

– Men kom det en duvhök så släppte jag kungsörnen. Då valde jag att följa höken, sa Tage.

Han hade blick för det lilla extra hos fåglarna, och även om kungsörnen var en favorit, överträffades örnen av den snabba och kraftfulla duvhöken.

Tage hade också ett starkt engagemang för natur- och miljövård. Redan på 1960-talet fick han oss unga fågelskådare att förstå vidden av biocidkatastrofen, det vill säga den omfattande utslagning av fåglar som bruket av bland annat kvicksilverpreparat och DDT ledde till. Hans engagemang fortsatte att vara starkt genom åren, och han bidrog på många olika sätt till att stärka naturvården i Halland.

När han nu är borta, minns vi med tacksamhet honom och de frön till både intresse och engagemang som han sådde hos oss. Tack Tage!


Anders Wirdheim

Kungsörn på åteln vid Fotstad, uppvaktad av kråkor och korpar.
Tuschteckning av Tage Jonasson, 1965.