 |
| Större beckasinsnäppa i juvenil dräkt, Larsson våtmark 28 september 2018. Foto: Anders Wirdheim |
När Per Magnus Edhe på förmiddagen den 28 september hittade
en långnäbbad vadare i Larssons våtmark kan man säga att historien upprepade
sig, alternativt att vi kom tillbaka till platsen där denna fågelarts svenska
historia startade.
Nästan på dagen 59 år tidigare, den 20 september 1959, kom
Tage Jonasson och Hanna Nilsson gående på stranden i Påarp. HN upptäckte en
ensam vadare som stod och vilade i det grunda vattnet. I motljuset kunde de
konstatera att den hade en lång näbb och att storleken var som en ”större eller
medelstor Tringa”. När fågeln strax därpå började födosöka och avslöjade korta
tarser blev det, som Tage skrev knappt 20 år senare, ”ett ytterst intressant
fall”. De båda observatörerna förflyttade sig för att få bättre ljus på fågeln.
Det framgick då att färgen var grå och omönstrad och då ”framstod
beckasinsnäppa som enda tänkbara art”.
Till de båda observatörernas ”oändliga förargelse” flög
fågeln iväg och försvann österut in över ängarna (där Larssons våtmark nu finns).
Men de kunde i alla fall konstatera ”grå översida med vitt på övergumpen och en
tydlig gråvit ytterdel på armvingen av typ rödbena men ej så kontrasterande”.
Fågeln gav också ifrån sig ett enstavigt läte, av Tage bokstaverat som ”ip”
eller ”ep” och mera nasalt än flödande.
De noterade karaktärerna visade att det var en
beckasinsnäppa de sett, men vilken av arterna var det? Vid denna tid ansågs det
inte helt klarlagt om lätet var artskiljande, så Tage konstaterade: ”Att få en
för landet ny art godkänd var dock ej så självklart för okända amatörornitologer.
Ett fynd som ifrågasätts av fackmän gör ingen glad. Arten kom till Öland 1961
och blev tillvaratagen. Påarpssnäppan blev blott iakttagen.”
 |
| Tage Jonassons skiss av silhuetten hos beckasinsnäppan i Påarp 20 september 1959. |
I många år därefter stod det i de ornitologiska rullorna att
första fyndet av större beckasinsnäppa i Sverige gjordes vid Ottenby på Öland
1961.
Men historien fick en fortsättning 19 år senare när Göran
Blidberg hittade en adult större beckasinsnäppa på Trönninge ängar den 26
augusti 1978. Denna fågel stannade på platsen i fyra dagar och sågs och
fotograferades av många fågelskådare. Fågeln var i sliten sommardräkt, dvs. med
rostbrun undersida, och den lät vid flera tillfällen höra ett enstavigt läte
som Göran Blidberg bokstaverade som ”pitt”.
 |
| Större beckasinsnäppa (t.v.) i sliten sommardräkt, Trönninge ängar 27 augusti 1978. Foto: Anders Wirdheim |
I samband med att en rapport om det sistnämnda fyndet sändes
in till SOF:s raritetskommitté, uppmanades även Tage Jonasson att sända in en
rapport om fyndet i Påarp 1959. Kunskapen om beckasinsnäpporna hade då blivit
mera omfattande, och bland annat hade man kommit fram till att de båda arternas
flyktläte är artskiljande. Medan större beckasinsnäppan lockar med gälla, korta
och snärtiga ”tjipp”, är mindre beckasinsnäppans lockläte ett två- eller
trestavigt ”tydy” eller ”tydydy”.
Nästan 20 år efter Tages och Hannas möte med den okända vadaren på stranden i Påarp, blev deras fynd godkänt av Raritetskommittén. Det betraktas alltjämt som det första fyndet av större beckasinsnäppa i Sverige.
Nu har denna art alltså setts tre gånger i Halmstadtrakten,
och alla tre fynden är gjorda inom ett begränsat område kring Påarp och
Trönninge.
I samband med detta vill jag även ta tillfället i akt att
berätta om några egna erfarenheter av större beckasinsnäppa. I början av
september 2005 hade jag förmånen att få följa med några forskare till sydvästra
Alaska för att skriva om deras arbete i Vår Fågelvärld (se nr 6/2005, sid.
6–17). Under den vecka jag var med hade vi två bra sträckdagar, då större
mängder vadare anlände från Sibirien utifrån Berings hav. Väl inne över land
gick vadarna antingen ner för att rasta på den vattensjuka tundran eller så
fortsatte de i snabb takt vidare in över den nordamerikanska kontinenten. Den 4
september räknade jag 710 större beckasinsnäppor och den 6 inte mindre än 1080
av samma art. Fåglarna kom ofta i flockar på 30–40 individer, och det var som
att se en svärm stora pilspetsar fara förbi.
 |
| Större beckasinsnäppor, ungfåglar rastande på kusttundra i sydvästra Alaska i början av september 2005. Foto: Anders Wirdheim |
Men som redan nämnts gick en del av flockarna ner för att
rasta. Några av fåglarna lät sig även luras att gå in i de vadarfällor vi
placerat ut på strategiska platser. De blev därefter på sedvanligt sätt både
ringmärkta, mätta och vägda, men modern flyttfågelforskning är mera avancerad
än så. Det togs även prover på fjädrar och blod, prover som senare analyserades
med avseende på stabila isotoper av vissa grundämnen, i första hand kväve och
kol. Dessa kan nämligen berätta en del om vad fåglarna ätit.
Något förenklat kan sägas att växter, som står lågt i näringskedjan, har låga kvävevärden, medan organismer högre upp i näringskedjan innehåller mera av den stabila kväveisotopen. När det gäller kol, har fastmarksbundna organismer lägre värden än sådana som lever på tidvattensstränder.
 |
| På väg tillbaka till lägret med en vadare i varje påse. Notera vadarburarna i bakgrunden. Foto: Åke Lindström |
Vi fångade och tog prover på flera arter vadare.
Klippsnäppor, som i denna del av Alaska uteslutande födosöker på gyttjebankar, åt
föda med höga kväve- och kolvärden. Det innebär smådjur i vattenmiljö. Prover
från spetsstjärtad snäppa visade på en blandad diet, med inslag av såväl
småkryp som växtdelar, medan proverna från större beckasinsnäppa antydde att
växtdelar utgjorde en mycket stor del av deras föda.
När beckasinsnäppan i Larssons våtmark frekvent borrade med
näbben i gyttjan, var det kanske inte maskar och mollusker den var ute efter
utan snarare näringsrika rotdelar av växter . . .
 |
| Näbbspetsen är mycket rörlig hos de flesta vadarfåglar. Av resultaten i Alaska att döma var det växtdelar och inte smådjur som beckasinsnäpporna letade efter i dyn. Sydvästra Alaska, september 2005. Foto: Anders Wirdheim |
