 |
| Ortolansparv i Grötvik. Foto: Göran Snygg |
De närmaste dagarna ser det ut att bli riktigt goda
förutsättningar för att träffa på ortolansparv i våra trakter. Dels är det
alldeles rätt tid (ortolansparvens sträcktopp ligger i slutet av augusti), dels
utlovar meteorologerna stabilt väder med ostliga vindar.
Under hösten går fågelsträcket över Sverige fram på bred
front, och många arter rör sig i sydvästlig riktning. Det är först när fåglarna
möter en kust som de ändrar kurs. Landfåglar undviker nämligen i det längsta
vatten och kan ta ganska betydande omvägar för att slippa ge sig ut över detta obehagliga
element. Om det alltid vore vindstilla, skulle vi med andra ord ha en tätare
ström av fåglar vid kusten än längre in över land.
Men nu är det sällan helt vindstilla. Oftast har vi här vid
västkusten vindar från havet som driver de sydflyttande fåglarna bort från
själva kustbandet. Men ibland blåser det
i stället från land, och då kan det bjudas högtidsdagar för oss fågelskådare i
Halland. Vindarna påverkar fåglarna som råkar ut för det som kallas
vindavdrift. De ostliga vindarna för fåglarna ut mot kusten vilket leder till
att koncentrationen av fåglar längs själva kustbandet blir större och större ju
längre söderut vi kommer. Hela tiden fylls det ju på med nya skaror från öster
samtidigt som de som redan befinner sig i stråket kämpar emot för att inte
driva ut över havet.
Om det dessutom är ihållande ostliga vindar kan det omsider
bli riktigt tätt i luften. Lite längre fram på hösten, i skiftet
september/oktober då finksträcket kulminerar, kan det handla om hundratusentals
fåglar under en morgon. Vi har haft dagar i Grötvik då det i genomsnitt
passerat 4000 fåglar i minuten. Då handlar det om en oavbruten ström av fåglar.
Flocken tar aldrig slut.
Men åter till ortolansparven. Den har alltså sin sträcktopp
just nu, samtidigt som väderförutsättningarna ser ut att bli de bästa.
Rimligtvis kommer det att passera en och annan över vår bästa sträcklokal
Grötvik de närmaste dagarna. Men det finns ett stort MEN: Ortolansparven
minskar stadigt i antal i Sverige och därmed blir de även färre över Grötvik.
Orsakerna till ortolansparvens tillbakagång är säkert flera.
Vi vet lite om hur förhållandena i vinterkvarteren i Västafrika påverkar
sparvarna, men där kan finnas faktorer som är negativa. Som långflyttande art
utsätts naturligtvis även ortolansparven för faror, men mer om det senare.
Slutligen vet vi att det är en art som kraftigt missgynnats av förändringar i
jordbruksdriften här i Sverige. Ortolansparven vill ha mycket bar jord,
särskilt tidigt på säsongen, vilket innebär åker med vårsådda grödor.
Åkerarealen minskar i Sverige och samtidigt har vi haft en storskalig övergång
från vårsådd till höstsådd. De lämpliga miljöerna har med andra ord krympt
väsentligt.
Liksom många andra långflyttare laddar ortolansparvarna upp
inför särskilt långa och svåra etapper. En sådan etapp sträcker sig över
västligaste Medelhavet och vidare ner över torra områden i Nordvästafrika.
Inför denna passage rastar ortolansparvarna under längre tid i sydvästra
Frankrike medan de bygger upp ett fettlager som ska tjäna som bränsle på resan.
Detta är väl känt sedan länge, inte bara bland ornitologer utan även bland
franska läckergommar!
Det sägs att den förre franske presidenten, François
Mitterand, på sin dödsbädd beställde in en måltid som bland annat bestod av ett
fat ortolansparvar. Huruvida detta är sant får vara osagt, men ortolansparven
har utan tvivel länge varit en uppskattad delikatess i Frankrike. Den anses
vara den särklassigt mest välsmakande småfågeln. Av detta skäl har den också
jagats intensivt – och den jagas fortfarande trots att den är fredad.
Jakten sker med hjälp av lockfåglar eller inspelad sång och
nät av olika slag. Vid ringmärkningen i Grötvik har vi använt samma metod, och
vi vet att den är effektiv. Överflygande ortolansparvar dras till sången trots
att det är ”fel” tid för sång. Det är inte många individer vi ringmärkt genom
åren, men desto flera har ”trillat” ner från skyn och slagit till i något träd
eller buske i närheten. Om man betänker att det i sydvästra Frankrike handlar
om fåglar som uppehåller sig upp till en månad i samma område, inser man lätt
att det är en farofylld tillvaro.
Inom BirdLife i Europa samarbetar nu den svenska och den
franska partnern (SOF respektive LPO) för att få bönder och jägare i sydvästra
Frankrike att upphöra med den illegala fångsten. Det är dock svårt, bl.a. har
priset på ett knippe ortolansparvar ökat kraftigt i takt med att de blivit
ovanligare. Franska läckergommar är beredda att betala mycket för den åtrådda
anrättningen.
Anders Wirdheim
