Under 44 år jobbade Sten Ericson på Lantmäteriet. På en arbetsresa 1998 såg han Spritkullen för första gången. Under den halvtimmeslånga fikarasten sträckte mängder med svalor, trädpiplärkor och gulärlor. Han häpnade över mängden flyttande fåglar. Dessutom var platsen så oerhört vacker med utsikt över Laholmsbukten, Bjärehalvön och Hallands Väderö. Sten blev kvar i Gävle, men köpte en lägenhet i Halmstad 2001.
Varje höst sedan början av 2000-talet tillbringade han i princip varje dag på Spritkullen i Grötvik från augusti till slutet av oktober. Sten älskade rovfåglar och räknade alla han såg noggrant. Framförallt var det den kvantitativa skådningen som värmde hans hjärta allra mest. Han var en glad person som alltid hade nära till skrattet. Det fanns en värme hos honom. Han var en förstående social människa med integritet, som trivdes både med och utan andra. En dag i fält utan pepparkakor kom inte på fråga. "Jag behöver pepparkakor, annars är jag inte snäll", sade han. Nog var han snäll alltid.
En höstdag för flera år sedan bjöd han hem mig med orden: "Jag är inte så bra på att laga mat, men det är få som slår mig på fingrarna när det kommer till toast Skagen". Mycket riktigt smakade den väldigt gott mellan skratten vid köksbordet.
Sten fick en sista fantastisk höst på Spritkullen. Oftast får jag erkänna att jag åkte upp till Spritkullen mer för att prata med "Stenis" än för att skåda fågel. Personligen gillar jag mer vår ringmärkardunge nere vid Kattegatts strand. Men man behöver inte vara så petig med sådant.
Ormvråkarna, fjällvråkarna, sparvhökarna och alla de andra kommer sakna dig nästa år Sten. Inget kommer att bli sig likt igen. Mannen med den gröna mössan flög själv iväg i evigheten lördagen den 28 november.
När jag stressad går gatorna fram i folkvimlet ska jag tänka på dig och jag kommer att le. Le mitt allra bredaste leende fast det ösregnar. Jag tror inte att jag är ensam om det.
/Christopher Gullander
