 |
| Taigasångare, ringmärkt i Grötvik hösten 2012. Foto: Christopher Gullander |
Varje höst drabbas fågelskådare i västra Europa av en
längtan efter ”vingband” eller ”östliga phyllon” som några föredrar att säga.
Det handlar om små vingbandsförsedda sångare av släktet Phylloscopus, i första
hand taigasångare och kungsfågelsångare. Av någon anledning drabbas ett stort antal
ungfåglar av bl.a. dessa båda arter av fel på navigationssystemet. I stället
för att flyga till södra eller sydöstra Asien från det sibiriska
häckningsområdet, flyger de västerut och hamnar omsider här hos oss.
För de allra flesta av dessa felflygare slutar nog färden i
Atlantens vågor, men vi vet att ett litet antal klarar av att övervintra
någonstans eftersom det ibland görs fynd hos oss även under vårflyttningen. Det
rör sig då om fåglar som är på väg tillbaka österut. Antalet vårfynd är dock
väldigt litet i jämförelse med höstfynden, det handlar om högst en procent.
Den normala tidtabellen är att taigasångarna kommer först, i
regel i september, medan kungsfågelsångarna kommer senare, en bit in i oktober.
Detta beror nog främst på att taigasångarna häckar så långt västerut som vid
Uralbergen, dvs. vid gränsen mellan Europa och Asien. De närmaste
kungsfågelsångarna häckar så långt bort som i västligaste Kina. Men skillnaden i tidpunkt hos oss kan även bero på att taigasångarens flyttningsperiod verkar ligga lite tidigare än
kungsfågelsångarens. Så är det i alla fall vid ringmärkningsstationen Beidaihe
i Kina.
Båda dessa arter är små, endast obetydligt större än
kungsfåglar. Det är därför smått häpnadsväckande att de kan klara av att flytta
så långt. När vi har ringmärkt taigasångare i Grötvik har deras vikt legat på
runt 7 gram.
Under den senaste veckan har det setts taigasångare på flera
platser längs Sveriges ostkust, från Blekinge i söder till Haparanda Sandskär i
norr. Totalt har det setts några tiotal, bl.a. inte mindre än 10 ex. samtidigt
på Holmögadd i Västerbotten i lördags (14 september).
Här på västkusten ser vi normalt sett betydligt färre
”vingband” än längs ostkusten, men åtminstone taigasångaren är i det närmaste årlig numera i södra
Halland. Även kungsfågelsångare har setts ett antal gånger, men med ganska
långa mellanrum.
Hur hittar man då något av dessa ”vingband”? När det gäller
taigasångaren bör man lyssna noga. Den är ljudlig och lockar ofta med ett läte
som kan föra tankarna till svartmes. Men man bör också titta närmare om man
skymtar någon liten fågel som fladdrar runt vid de yttersta grenspetsarna på
buskage eller låga träd. Båda arterna födosöker nämligen ofta allra längst ut
på grenarna, ibland ryttlande utanför.
Allra sist kanske vi ska förklara det där med ”phyllon”.
Taigasångare och kungsfågelsångare tillhör sångarsläktet Phylloscopus. Det är
ett mycket välfunnet namn. Förleden phyllo betyder blad och slutledet scopus
betyder skåda eller granska. Phylloscopus betyder alltså bladskådare, och att granska blad är
just vad dessa små sångare ägnar sig åt i sin jakt efter bladlöss och andra små
insekter.
Anders Wirdheim
